Ett par månader har nu gått sedan föräldraledigheten var slut och det var dags att åter skrida in i vardagen med jobb, förskola och taxiverksamhet till barnens alla aktiviteter.
Den här vardagen som nästan får en negativ klang när man pratar om den. Som om det är något jobbigt och oundvikligt ont.
Jag väljer att inte hålla med om detta.
Jag gillar vardagen.
Jag gillar rutiner.
Och dessutom så är vardagen livet som passerar förbi.
Jag försöker därför njuta av vardagen.
Det betyder inte att jag inte upplever stress, frustration och otillräcklighet.
Tro mig...med två aktiva större barn, en sprudlande 1,5 åring, ett ansvarsfullt jobb samt en man som reser mycket, så sliter även jag mitt hår ibland och tappar humöret.
Men återigen, det handlar om val.
Val man gör i livet.
Och hur man väljer att se på vardagen och livet.
Jag väljer att se på det positivt.
Glädjas åt aktiva barn och njuta av tiden man får tillsammans med något av barnen i bilen medans taxiverksamheten rullar vidare.
Men även om jag väljer ett positivt synsätt så tappar jag både humöret och orken i perioder.
Höjer rösten onödigt mycket och tycker synd om mig själv.
Men även det tillhör säkert vardagen och livet.....Eller??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar