Återförenade vänner

För några månader sedan var det en tjej här hemma som fick lära sig att avsked gör ont.

Bästa vännen som hon delat skolvardagen, fotbollen och livet med skulle flytta till Tyskland.

Många tårar, men också stor glädje när vi snabbt bestämde oss för att boka resa dit för att hälsa på.

Och veckorna gick ganska snabbt och plötsligt var det dags att packa väskorna och resa till Dusseldorf för en helg tillsammans med vännen och hennes familj. En helg för mig och dottern att uppleva tillsammans utan att ta hänsyn till vår övriga familj.

Kärt återseende på flygplatsen och sedan flöt helgen på som om de aldrig varit ifrån varandra.

Skratt, lek och äventyr! 

Det hoppades, klättrades och shoppades. Och vi vuxna fick härlig tid att umgås och prata om livet.

En av dagarna fick Elin en fantastisk möjlighet att besöka sin vän på hennes skola och vara med på några lektioner. Lite nervöst, men vad roligt. Prata engelska och träffa barn från olika delar av världen.

Resan var en härlig upplevelse för oss alla och det är så intressant att få se vilka likheter och skillnader det finns mellan olika länder. Även inom Europa. Och visst föds intresset och tanken kring att själva genomföra ett äventyr och flytta utomlands för en tid......Vilken erfarenhet det skulle ge för alla i familjen!

Helgen tog slut och det var dags att fara hem igen. Fast denna gången utan avsked utan ett "vi ses snart". Känns inte så dramatiskt då och dessutom är det ju sant.

Väl hemma gläds jag så åt att denna härliga vänskap som växer fram mellan barn i unga åldrar är så fantastisk. Hur man plockar upp tråden och bara fortsätter umgås där man slutade senast. 

Får en att tänka till och inse att man skall vara rädd om de vänskaper som man själv byggt upp i sitt liv!

Liten väcker känslor

Sommarlovet är slut och mycket är tillbaka till vardagen igen.

En kille uppe på högstadiet med allt vad det innebär. 

Högstadiet! Så mycket känslor och minnen som det väcker. Kan inte riktigt ta in att jag nu själv har ett barn som är i den åldern och i den miljön. 

Men jag är ganska övertygad om att han kommer hantera det bättre än vad jag någonsin gjorde.

Och så en tjej som redan är uppe i mellanstadiet.

Så stor men ändå så liten.

Men hon vandrar iväg till skolan varje morgon med ett leende och jag hoppas att världen är snäll mot henne även denna dagen. Och att hon är snäll mot den....

Och sedan så var det ju Lilleman kvar. 

Denna lille krabat som väcker så oerhört mycket känslor hos mig.

Glädje. 

Lycka.

Frustration.

Tänk vilket fantastiskt beslut vi tog när vi planerade ännu ett mirakel. 

Han är en sådan perfekt blandning av våra två första mirakel. 

Livlig och nyfiken som vårt första barn.

Känslig och ömhetssökande som vårt andra barn.

Ibland känns det så främmande att denna lilla guldklimp är min.

När han ler och skrattar så bubblar det av lycka inom mig.

När han med sin lilla hand smeker min kind eller hårt kramar runt min hals, överväldigas jag av kärlek.

Samtidigt så kluven.

Vill inte att denna tid av upptäckarglädje och hemmamys skall ta slut, men samtidigt så nyfiken på vem han blir när han växer upp.

Lik sina syskon?

Sportintresserad?

Många tankar och funderingar, men just nu fortsätter jag njuta av att bara få vara denna lilla tokstolles mamma.

Campingliv

 

Jag är ingen campingperson och vår familj är inte några trogna campare.

Jag gillar inte att bo i tält eller i små stugor utan vatten och avlopp.

Men visst kan jag stå ut en natt....men sedan är det nog.

Jag föredrar större ytor, en dusch och toalett på nära håll och ett eget kök.

Men då och då besöker vi faktiskt campingar.

Nu senast i Karlstad i samband med sonens hockeyläger.

Men för vår del blev det varken tält, husvagn eller campingstuga. Vi valde istället det något bekvämare alternativet med stor stuga inklusive både vatten, avlopp och eget kök.

Det blev några mysiga dagar med sol, bad och umgänge på en fin strand med omnejd.

Men tillbaka till det här med camping.

Man måste nog vara speciella personligheter för att kunna njuta fullt ut av det livet.

Inte vara för bekväm.

Inte ha för höga krav.

Och dessutom vara både social och ta lätt på saker och ting.

Samt ha ett stort tålamod.

För om man skall dela på de flesta ytor och aktiviteter under dygnets alla timmar, så krävs det tålamod.

Men samtidigt kan jag känna en viss avundsjuka för dessa människor som klarar att leva detta livet och som kan se det positiva med det.

För självklart finns det mycket att vinna på just campinglivet.

Vilken gemenskap.

Både inom familjen och bland vännerna på campingen.

Men som sagt jag erkänner att tält, husvagn eller liten campingstuga inte är för mig.

Jag är alldeles för bekväm för det.

Och har alldeles för lite tålamod.

Tur det finns alternativ!

Familjemys på Rhodos

Familjen åkte till Rhodos tillsammans med barnens farmor och farfar och kusiner.

En vecka tillsammans med sol, bad och värme.

Extrem värme.

Men vad trevligt vi hade det.

Alla hade längtat efter att komma iväg och umgås tillsammans utan alla måsten som vanligtvis finns runt omkring oss.

Runt lunch på en söndag anlände vi till fantastiska Sunwing Kallithea Beach.

Värmen slog emot oss så det tog inte många minuter förens alla var ombytta och redo för poolen. Eller poolerna. För pooler fanns det gott om.

Poolerna, havet och de luftkonditionerade rummen blev vår räddning under veckan som följde. När temperaturen gick över 45 grader så var det vatten och svalka som behövdes.

Men är man äntligen iväg och har längtat efter just sol och värme så gäller det att passa på att försöka njuta. Barnen lekte i poolerna, åt glass i mängder, letade stenar på den fantastiska stranden och slappade i solstolarna som strategiskt placerats i skuggan.

Även Lilleman var tapper i värmen och njöt av de toasts som serverades på eftermiddagarna och av de shower som erbjöds på kvällarna. Musik det är grejer det.....

Och att vandra gata upp och gata ner på kvällarna. Så mycket att se och upptäcka....

Havet! Detta fantastiska hav!

 Under veckan fungerade det både som lekplats, fyndplats och som avsvalkning under dagarna.

Vattnet är oerhört klart här så snorkling blev snabbt en favorit hos vissa och förutom diverse dykfynd så fick man brända axlar på kuppen.

En båttur inklusive en simtur bland Kallitheas grottor hanns även med.

Att se den dramatiska kusten till sjöss och den mäktiga havsbotten från en båt med glasgolv var en upplevelse. Att barnen ombord även fick möjlighet att köra båten tillbaka till land var ett plus.

Även om mycket av veckan tillbringades som lata dagar vid pool och strand så hann vi även med att besöka Rhodos stad. En stad som det är 16 år sedan jag sist besökte. Då var jag och J på Rhodos med mina föräldrar och min bror.

Den gången förlovade vi oss.

Denna gången vandrade vi runt i den vackra gamla staden och gjorde ett återbesök på den mysiga serveringen Sokrates Garden som till vår stora glädje fanns kvar.

Att få möjlighet att umgås tillsammans tre generationer under en hel vecka var härligt. Många roliga och ljuvliga minnen för alla att bära med sig hem och plocka fram vid behov.

Jag är väldigt tacksam över att vi fick uppleva denna resa och att våra barn fick en underbar vecka med kusiner, faster och farföräldrar.

Familj.

Kärlek.

Tacksamhet.

Städning är överreklamerat...

 Det här med städning alltså.....

Jag gillar att ha ordning hemma och är tillfreds när det inte ligger prylar och kläder överallt.

Får rysningar av att det krasar under fötterna när man går på köksgolvet och blir tokig av allt katthår som på ett retfullt sätt blandar sig med dammråttorna.

Men trots detta har jag insett att det handlar om att prioritera.

Vill jag lägga tid på att ständigt plocka undan efter barnen (och mannen..) eller låta det vara stökigt några timmar extra och istället umgås med de som bidrar till att det är just stökigt?

Vill jag vara en grinig och ständigt tjatande mamma eller försöka andas lugnt och istället vara närvarande?

Ja, nu låter det ju som om jag bara kan släppa allt tjat och istället vara en rolig och lekfull mamma.

Så enkelt är det ju inte riktigt, men jag försöker att inte stressa upp mig över att det ligger saker överallt eller att barnen kastar av sig väskor och skor direkt innanför dörren.

De får helt enkelt plocka upp efter sig själva, men det kanske inte behöver göras exakt där och då eller just när jag önskar få det gjort.

De springer ju ändå in och ut konstant under dagarna. Med och utan kompisar.

Att plocka och städa samlas nu istället ihop till att göras vid några få tillfällen istället för det eviga plockandet. Allt åker ju ändå fram strax igen....

Medans jag fyller en låda, tömmer Lilleman en ny bakom ryggen på mig.

Medans jag ställer undan skor i hallen, kommer någon inåkandes på inlines och river ut handskar och klubbor.

Trots ovan rader så gillar jag ett städat hem och ordning och reda, men jag har börjat fundera kring för vem man egentligen städar?

För mig själv, för familjen eller för att visa upp för andra?

Nej, duktighetssyndromet för vila lite!

 Jag tar mig nu en kopp kaffe till, slänger upp fötterna på bordet och ser ut över kaoset på golvet.

Och gläds över att jag har barn som leker och är nöjda.

Firande i Spanien

Barnvakt fixad, humöret på topp och bikinin packad!

Vi åkte till La Herradura i Spanien för att under några dagar umgås med vänner och få fira en nybliven 40-åring.

Vi kom till ett hus med fantastisk terrass och magisk utsikt.

Fyra par som hade nära till skratt och som alla sett fram emot denna resa.

Och som vi har njutit!

Vilka människor, vilket värdpar och vilket väder!

Det besöktes stränder, strandbarer, pool och stad.

Men framförallt umgicks vi på den fantastiska terrassen.

En av kvällarna var uppbokad för att fira min fantastiska och vackra barndomsvän.

Det bjöds på ljuvlig mat, god dryck, musik, dans och jaquzzibad.

Allt inramat i en magisk miljö.

La Herradura utanför Nerja är att rekommendera om man vill undvika de annars så välfyllda stränderna och turistanpassade resemålen.

Lite mindre, lite mysigare!

Men det som gjorde det så fantastiskt var absolut människorna vi var där med.

Med träningsvärk i magen efter alla skratt och solbrända kroppar är man nu tillbaka i Sverige igen.

Minnena finns dock kvar och de vårdar jag med omsorg.

Vänskap, glädje och Tinto de Verano!

Nostalgi i Kalmar

För cirka 21 år sedan flyttade jag som 18-åring från västkusten till östkusten.

Nervös, rädd och förväntansfull på en och samma gång.

Den vackra staden Kalmar skulle bli mitt hem under tre år då jag skulle läsa på högskolan.

Skulle jag trivas, få vänner, överleva?

Åren mellan 1996 och 1999 visade sig bli några av de bästa och roligaste åren i mitt liv.

Jag överlevde både studier och fick vänner för livet.

Så här 20 år senare var det dags för ett gäng glada tjejer att åter träffas tillsammans i denna fantastiska stad.

Sju vänner som läste olika utbildningar på högskolan och som bor i olika delar av landet.

Och vilken reunion det blev!

Vi kom från olika delar av vårt land och möttes upp i vackra Slottsparken.

Minnen, glädje och skratt avlöste varandra tillsammans med god mat och bubbel. Allt inramades i ett strålande väder.

Rundvandring var obligatorisk där vi skrattandes gick runt och såg våra gamla institutioner och tidigare boenden. Tänk vad mycket man hade hunnit med under de tre åren!

Här på studenthemmet Gladan bodde jag två av mina tre år!

Glädjehuset Gladan!

Minnen av hysteriska fester, fantastiska människor och galen tentaångest.

Och det var även här jag träffade den man jag senare skulle gifta mig med och få tre ljuvliga barn med.

Det blev härliga dagar tillsammans med personer som på olika sätt har förgyllt mitt liv och som gjorde att de där tre åren blev så magiska.

Vi promenerade, pratade och reflekterade över att det hade gått 20 år sedan vi levde våra studentliv.

Och vi som inte hade åldrats en dag sedan dess!

Studentåren var tuffa på flera sätt, men även så fantastiskt roliga. Hade jag vetat att jag skulle träffa alla dessa fantastiska människor och dela glädje och sorg med hade jag inte behövt känna mig så orolig den där sommaren innan jag skulle flytta till en stad jag aldrig tidigare satt min fot i.

Lycka!

Vänner!

Minnen!

Köpenhamn

Som jag hade längtat!

Två dagar i vackra Köpenhamn en solig helg tillsammans med bästa vännen.

Bästa vännen sedan 35 år tillbaka.

Och bara vi två.

Inga män, inga barn och inga andra.

Bara vi två, solen, bubblet och skratten. Och tid....massa tid att prata.

Just att prata utan att behöva ta hänsyn till några eller något annat är verkligen en bristvara.

Resan började med en tågresa.

En tågresa som visade sig bli riktigt underhållande då det visst var Valborg och detta innebär massa festsugna ungdomar på väg till Lund.

Vi fick feeling vi också och under någon timme tror jag att vi glömde att vi var ansvarsfulla föräldrar i 40-års åldern, utan blev mer som partysugna 20-åringar.

Lyckad start på vår get away blev det i alla fall.

Solen välkomnade oss till ett fantastiskt Köpenhamn.

Som riktiga turister tänkte vi börja vår trip i Nyhavn.

På en solig uteservering blev vi sedan kvar hela eftermiddagen och njöt av kallt vitt vin, folkhavet och att inte ha någon tid att passa. Just där och då kändes det som om man hade all tid i världen!

Men efter många goda glas vin så var det dock dags för en aktivitet.

Jag var skeptisk, men blev övertygad av en något mer äventyrslysten vän, att cykla det var det vi skulle göra!

Cykla med en chaufför kan man säga.

Det blev en galen tur genom staden och genom folkhaven på en minst sagt annorlunda cykel.

Vi trampade, drack bubbel, lyssnade på musik och sjung glatt (och högt....för högt) med i både Rick Astley och Madonna låtarna. Men framförallt skrattade vi.

Efter en liten tur runt staden anlände vi sedan till anrika hotell D´Anglettere på detta fantastiska fordon.

Damerna i sina vackra hattar som precis skulle hoppa in i sina vita och väntandes limousiner såg aningen förvånade ut och kontrasten blev total.

Ett gott glass riktig Champagne på detta fantastiska hotell avslutade dagens äventyr innan det var dags att förbereda för kvällen.

Till middagen promenerade vi dock då cykeläventyret var över.

Vi åt gott, pratade och skrattade i massor.

Vi hade nog planer på att fortsätta hela kvällen. Liksom passa på när tillfället ges. Men eftersom vi trots allt inte är partysugna 20-åringar, utan ansvarsfulla och vuxna kvinnor i 40-års åldern, så insåg vi att det var läge för hotellet istället.

Efter sömn och frukostbuffé så var det dags att bege sig hemåt!

Så nöjda! Så glada! Och så trötta!

Att få komma iväg så här på tu mans hand med väninnan är verkligen att rekommendera.

Det fick mig att uppskatta vår vänskap ännu mer och när nu vardagen och livet åter är i fokus så kan jag tänka tillbaka på dessa dagar med ett stort leende och minnena kommer jag alltid bära med mig.

Liten växer och får långa armar

Den går så snabbt. Tiden. Redan 9 månader sedan vårt tredje mirakel kom till världen.

Tiden då det lilla knytet låg stilla i ens famn och luktade så där gott som bara en liten bebis kan göra är redan förbi.

Vad hände?

Jag som njöt så ofantligt mycket av denna tiden. Njöt och var så mycket mer harmonisk än jag var med de andra två. Då ville jag att tiden skulle gå snabbt och ville så gärna se de göra alla framsteg. Nu vill jag bara stanna tiden, dra den tillbaka och sniffa på bebisen igen.

Njuter ännu av att varje dag få umgås med det lilla miraklet och av att få se alla framsteg han gör, men det var verkligen lugnare innan. Då kunde jag njuta mitt kaffe medans jag med stor inlevelse följde Malou efter tio på tv.

Nu får jag vara glad om jag får dricka kaffet medans det fortfarande är varmt.

Och bebislukten har ersatts av en något otrevligare odör i form av bajsblöjorna....

En helt ny värld har öppnat sig för Lilleman och det innebär att allt i ögonhöjd är i fara för hans händer. Och vilka långa armar de har.....hade helt förträngt detta fenomen.

Men jag märker att jag denna gången har ett helt annat tålamod än med de andra två. Har jag kanske mognat???

Plötsligt får man ingenting gjort alls på dagarna utan tiden består mest av att vakta prylar och det lilla barnhuvudet.

Även tiden då bebis låg lugnt vid bröstet eller satt uppallad i matstolen och stilla smakade på det som erbjöds är förbi. Nu äts det med god aptit av alla nya smaker och även en viss attityd och egen stark vilja har börjat visa sig.

Dags att lära om mat- och bordsskick kanske är på sin plats...

Även om man suckar flera gånger om dagen över det eviga passandet och att man inget får gjort, så är de små så rackans goa.

Och den lyckan som uppstår när storasyskon kommer hem från skolan skulle jag inte vilja missa för något i världen.

Kärlek!

Mirakel!

Det här med trägård.....

Varje år kommer våren.

Efterlängtad.

Varje år kommer även ambitionerna om att ha en prunkande trädgård.

Rabatter som blommar i matchande färger och som ser så där härlig inbjudande och somrig ut

Men.......

....efter att ha insett att de där tankarna och drömmarna behöver omsättas i praktiken för att faktiskt bli verklighet så tar inspirationen stopp.

Dagarna går.

Veckorna går.

Men i min trädgård händer ingenting.

Begränsad av både saknad kunskap, inspiration och pengar.

Det är ju även dyrt att skapa den där perfekta trädgården och jag kan komma på massa andra saker som jag prioriterar före.

I vår trädgård bor det bollar i massor, men inte så mycket växter.

Grannarna har redan börjat rensa och planera sina rabatter, men förmodligen kommer jag precis som vanligt besöka handelsträdgården lagom till rean och då få välja det som finns kvar av utbudet.

Men det kommer ju en ny vår även nästa år.

Kanske inspirationen ramlar över mig då.

Eller inte....

Dagsutflykt

Vissa åkte till alperna på sportlovet. Andra åkte till de svenska eller norska fjällen.

Vi åkte till Ulricehamns skicenter.

Jag och de två äldsta barnen plus en kompis till sonen på dagsutflykt.

Och vilken dag det blev.

Solen sken från klarblå himmel, backarna var bra och barnen var glada.

Ja det var ju inte som alperna eller fjällen, men jag var positivt överraskad.

Visst var det konstsnö i backarna, men det fungerade alldeles utmärkt.

Barnen åkte i stort sett oavbrutet i 8 timmar, medans mamman tog en eller flera fikapauser.

Har man begränsad tid eller pengar och inte kommer iväg på en-veckors resor till fjällen, så var detta ett mycket bra alternativ.

Backar för alla nivåer. Både för nybörjare och avancerade. Hopp-park för de som önskar detta.

Restaurang, grillplatser och en fantastisk utsikt från toppen.

Det blev en underbar utflykt!

En dag av glädje!

Sjuktider

Penicillin är inte bara svårt att stava. Det är även svårt att ge små barn.

Sjukstugan här hemma har hållit i sig ett tag och kulminerade med en öroninflammation för Lilleman. Inte kul att vara sex månader och få obegripligt ont i öronen. Men efter besök hos läkare så skrevs alltså Kåvepenin ut. Erfarenhetsmässigt så vet man ju att så fort penicillin börjas tas så går det ganska snabbt att må bättre. Men då återstår ju alltså att få i barnet den aktuella medicinen......

Tre gånger om dagen skall det vara en fight och man får minsann inte vara känslig som förälder för det krävs en del kraft för att tvinga i barnet hjälpen.

Att man inte kan utforma denna medicin som suppar istället??

Jag är fullt medveten om att det är vi föräldrar som bestämmer huruvida penicillin skall ges eller ej, så visst är det vårt val att även ha denna fight med barnet. Men det betyder ju för den sakens skull inte att det är enklare.

Inte blev det full kur i alla dagar, men ett par dagar senare så var i alla fall öronsmärtan borta och kvar var istället en hosta och förkylning som var rätt rejäl.

Stackars liten! Men nu är minstingen och de två stora så gott som helt friska och kvar med enveten förkylning är mamman.

Men jag är i gott sällskap av en katt som är hyfsat hängig efter att igår ha opererat ut fem skadade tänder.

Jo just det....katten skall nu också ha medicin två gånger om dagen i MUNNEN!!!

När barnen växer upp.....

 

Visst förstår man att barnen inte komma vara små för alltid.

Och visst förstår man att de kommer dra sig undan och skaffa sig en egen identitet utan mamma och pappa.

Men ändå....det känns i hjärtat när sonen plötsligt en dag klargör att han inte vill att vi säger god natt i hans rum längre utan detta görs i vardagsrummet. En sådan enkel sak, men ändå ett så stort steg som visar att han börjar bli stor. Jag får i alla fall fortfarande en kram god natt, men ändå....

Den där lilla individen som man har haft nära sig och där jag varit den stora tryggheten börjar nu söka sig utanför familjen på riktigt och det finns så mycket annat och andra personer som börjar bli viktiga i hans liv.

 

På ett sätt gläds jag över att han växer upp och får gå in i en ny del av livet med allt spännande som det innebär, men på ett sätt skräms jag av precis samma anledning.

 

Tonåren.......högstadiet......

Det är med delade känslor jag inser att han faktiskt nu skall in i denna del av sitt liv.

Själv minns jag denna tid med både glädje, sorg och ångest.

Fantastisk på flera sätt, men även oerhört jobbig.

 

Jag hoppas att vi har lärt honom rätt värderingar och gett honom tillräcklig trygghet för att de kommande åren skall fungera fint!

 

Min lille store gosse!!!



Snö

Lustigt det där med snö. Och då framförallt snö på västkusten.
Vi gillar inte direkt vintern, men snö skall vi ha. Så därför väntar vi.
Och när den väl kommer, förvarnad eller inte, så blir det kaos.
Vägkaos, tågkaos, flygkaos, allmänt väderkaos.
Vi verkar bli uppriktigt överraskade varje gång det sker. Även om det endast handlar om några centimeter av det vita guldet. Det vita guldet som dessutom väldigt snabbt förvandlas till brun sörja.

Häromdagen kom i alla fall några flingor vitt och eftersom jag är som västkustbon är i allmänhet, så var det snabbt att få ut de barn som fanns hemma för att i alla fall få en chans att känna på snön innan den skulle vara borta igen. Och dessutom var det ju på sin plats att få till ett foto av Lilleman i snön sin första vinter. För tänk om detta var den enda snön vi får i år.....

Så på med kläder, vantar och skor och dags att leka!
Dottern var kreativ och satte genast igång att bygga snögubbe med det lilla byggmaterial som erbjuds.
Resultatet blev dock endast ett huvud, men ett väldigt fint sådant.

Så nu har vi känt på snön, lekt i snön, fotat i snön och byggt konstverk i snön.

Därmed är det ingen panik om ingen mer snö kommer.

Fast det vore ju väldigt mysigt med lite mer av det vita fluffiga guldet.

En sammanfattning av 2016

2016 är slut och en liten sammanfattning och reflektion är på sin plats.

2016 är ett år som bestått av otroligt mycket sport i alla dess former. Barnens glädje över dessa aktiviteter sinar aldrig. Våra liv har under året präglats på alla sätt av hockey, gymnastik, fotboll, innebandy, ridning...... Att sporterna i sig tar mycket tid och kräver sin planering för att få ihop är en sak, men när man dessutom har en man som är tränare och huvudansvarig i flera av sporterna så kan man nog säga att familjelivet helt klart påverkas. Det behöver för den saken skull inte vara negativt, men visst får vissa saker i livet stå tillbaka för att få familjens sportcirkus att fungera. Men jag tycker att det är fantastiskt roligt med engagerade barn och vuxna så denna cirkus rullar vidare in i 2017.

2016 är året då vår familj blev komplett.

I mitten av maj föddes vårt tredje mirakel.

Vilken glädje att åter igen få njuta av ett litet liv och se hur hans personlighet utvecklas.

Vilken lycka att få se storasyskonen ta hand om honom och hur han med kärlek i blicken ständigt ser på dem.

Jag är så omåttligt stolt över de tre mirakel som nu finns i vår familj.

2016 är året då jag fått möjlighet att vara hemma och landa.

Som ovan nämnt är det oftast full fart här hemma och planering är A och O för att få saker att fungera, men jag känner ändå att jag som människa har landat och fått en chans till återhämtning.

Efter en turbulent tid på jobbet var det oerhört viktigt att få bara vara hemma och ta hand om familjen.

2016 är ett år då jag uppskattat familj och vänner mer än någonsin och jag ser med stor spänning fram emot 2017!