Sommarlovet är slut och mycket är tillbaka till vardagen igen.
En kille uppe på högstadiet med allt vad det innebär.
Högstadiet! Så mycket känslor och minnen som det väcker. Kan inte riktigt ta in att jag nu själv har ett barn som är i den åldern och i den miljön.
Men jag är ganska övertygad om att han kommer hantera det bättre än vad jag någonsin gjorde.
Och så en tjej som redan är uppe i mellanstadiet.
Så stor men ändå så liten.
Men hon vandrar iväg till skolan varje morgon med ett leende och jag hoppas att världen är snäll mot henne även denna dagen. Och att hon är snäll mot den....
Och sedan så var det ju Lilleman kvar.
Denna lille krabat som väcker så oerhört mycket känslor hos mig.
Glädje.
Lycka.
Frustration.
Tänk vilket fantastiskt beslut vi tog när vi planerade ännu ett mirakel.
Han är en sådan perfekt blandning av våra två första mirakel.
Livlig och nyfiken som vårt första barn.
Känslig och ömhetssökande som vårt andra barn.
Ibland känns det så främmande att denna lilla guldklimp är min.
När han ler och skrattar så bubblar det av lycka inom mig.
När han med sin lilla hand smeker min kind eller hårt kramar runt min hals, överväldigas jag av kärlek.
Samtidigt så kluven.
Vill inte att denna tid av upptäckarglädje och hemmamys skall ta slut, men samtidigt så nyfiken på vem han blir när han växer upp.
Lik sina syskon?
Sportintresserad?
Många tankar och funderingar, men just nu fortsätter jag njuta av att bara få vara denna lilla tokstolles mamma.
