Det här med städning alltså.....
Jag gillar att ha ordning hemma och är tillfreds när det inte ligger prylar och kläder överallt.
Får rysningar av att det krasar under fötterna när man går på köksgolvet och blir tokig av allt katthår som på ett retfullt sätt blandar sig med dammråttorna.
Men trots detta har jag insett att det handlar om att prioritera.
Vill jag lägga tid på att ständigt plocka undan efter barnen (och mannen..) eller låta det vara stökigt några timmar extra och istället umgås med de som bidrar till att det är just stökigt?
Vill jag vara en grinig och ständigt tjatande mamma eller försöka andas lugnt och istället vara närvarande?
Ja, nu låter det ju som om jag bara kan släppa allt tjat och istället vara en rolig och lekfull mamma.
Så enkelt är det ju inte riktigt, men jag försöker att inte stressa upp mig över att det ligger saker överallt eller att barnen kastar av sig väskor och skor direkt innanför dörren.
De får helt enkelt plocka upp efter sig själva, men det kanske inte behöver göras exakt där och då eller just när jag önskar få det gjort.
De springer ju ändå in och ut konstant under dagarna. Med och utan kompisar.
Att plocka och städa samlas nu istället ihop till att göras vid några få tillfällen istället för det eviga plockandet. Allt åker ju ändå fram strax igen....
Medans jag fyller en låda, tömmer Lilleman en ny bakom ryggen på mig.
Medans jag ställer undan skor i hallen, kommer någon inåkandes på inlines och river ut handskar och klubbor.
Trots ovan rader så gillar jag ett städat hem och ordning och reda, men jag har börjat fundera kring för vem man egentligen städar?
För mig själv, för familjen eller för att visa upp för andra?
Nej, duktighetssyndromet för vila lite!
Jag tar mig nu en kopp kaffe till, slänger upp fötterna på bordet och ser ut över kaoset på golvet.
Och gläds över att jag har barn som leker och är nöjda.
