Den går så snabbt. Tiden. Redan 9 månader sedan vårt tredje mirakel kom till världen.
Tiden då det lilla knytet låg stilla i ens famn och luktade så där gott som bara en liten bebis kan göra är redan förbi.
Vad hände?
Jag som njöt så ofantligt mycket av denna tiden. Njöt och var så mycket mer harmonisk än jag var med de andra två. Då ville jag att tiden skulle gå snabbt och ville så gärna se de göra alla framsteg. Nu vill jag bara stanna tiden, dra den tillbaka och sniffa på bebisen igen.
Njuter ännu av att varje dag få umgås med det lilla miraklet och av att få se alla framsteg han gör, men det var verkligen lugnare innan. Då kunde jag njuta mitt kaffe medans jag med stor inlevelse följde Malou efter tio på tv.
Nu får jag vara glad om jag får dricka kaffet medans det fortfarande är varmt.
Och bebislukten har ersatts av en något otrevligare odör i form av bajsblöjorna....
En helt ny värld har öppnat sig för Lilleman och det innebär att allt i ögonhöjd är i fara för hans händer. Och vilka långa armar de har.....hade helt förträngt detta fenomen.
Men jag märker att jag denna gången har ett helt annat tålamod än med de andra två. Har jag kanske mognat???
Plötsligt får man ingenting gjort alls på dagarna utan tiden består mest av att vakta prylar och det lilla barnhuvudet.
Även tiden då bebis låg lugnt vid bröstet eller satt uppallad i matstolen och stilla smakade på det som erbjöds är förbi. Nu äts det med god aptit av alla nya smaker och även en viss attityd och egen stark vilja har börjat visa sig.
Dags att lära om mat- och bordsskick kanske är på sin plats...
Även om man suckar flera gånger om dagen över det eviga passandet och att man inget får gjort, så är de små så rackans goa.
Och den lyckan som uppstår när storasyskon kommer hem från skolan skulle jag inte vilja missa för något i världen.
Kärlek!
Mirakel!
